..och ar formodligen inte ensam om det. Men det kanns som att det ar det enda jag angnat mig at de senaste dagarna.
Forst att saga hejda till alla hemma, inte varst denna gang med tanke pa att jag kommer hem till jul och det ar ju bara tva manader kvar. Mest jobbigt var det att saga hej da till pappa som jag inte kommer att se pa ett bra tag (alldeles for lange).
Igar hade Simona och jag middag med alla vara kompisar pa en jattemysig trattoria och jag fick verkligen stalsatta mig for att halla tararna borta (mina ogon taras bara nu nar jag skriver). Tur att det ar enkelt att komma till Parma fran London for att det kommer att bli manga weekends nar langtan blir for allt for stor.
Nu ska jag pa lunch med en massa mammor som jag varit barnvakt hos, ta avsked igen...
Ikvall blir det ut en svang med min kara, kara Daniela. Ska sova over hos henne, varje minut ar vardefull.
Men mitt i all denna angest sa kanner jag en stor stor gladje for jag ska ju ut pa nya aventyr! Kanns sa spannande och kul. Skulle det av nagon anledning inte funka i London kan jag ju alltid atervanda till Parma. Man maste ju vaga prova nagot nytt. Aker dessutom i valdigt gott sallskap.
Simona sa en klok sak att vi far se det hela positivt att vi inte behover saga hej da till varandra i alla fall vilket innebar en viktig person mindre.
Ciao Parma, a presto! London, here we come!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
MEN VAD KUL! Nu har man inte varit inne på denna blogg på ett bra tag och när man äntligen tar dig tid att sitta med datorn i knäet, tjuvsufta på någon annans internet, skriva in adressen till emmablemmas blogg och mötas av massor med nya blogginlägg. Vilken lycka såhär i Skelleftemörkret! Hoppas att du har det bra och att jag får läsa om hur du har det i StorLondon snart. kram/Anna (för övrigt hamnar spegeln i hallen, beslut är taget!)
Post a Comment