Längtan

Nu har det gått lite drygt en vecka sedan jag kom tillbaka till London. Helt ärligt så såg jag inte alls framemot att åka tillbaka. Drömde mig bort på Arlanda, att det stog Milano på min biljett istället för London. Men väcktes snabbt ur den drömmen av en ekande röst, "Dags för ombordstigning på British Airways flygning BA1754 till London Heathrow..... " Känns dock okej att vara här, försöker göra allt för att uppskatta nuet och se det hela som en erfarenhet.

Men... Hur man lär sig leva med längtan efter ett helt land, en kultur, en livstil? En längtan så stor att man har en värkande klump inombords dygnets alla 24 timmar. När man känner att man bara vill vakna upp varje dag på en annan plats, i en annan stad, i ett annat land.
Hur gjorde jag när jag lämnade Sverige? Hur lärde jag mig leva med längtan och saknaden efter familj, släktingar och nära vänner? Måste ha varit lättare för att jag gillade Parma från början så mycket mer än jag gillar London.

Mitt nu och min verklighet är inte Parma. Jag tycker om London för valmöjligheterna, jag gillar att lära mig bra engelska och att man träffar folk från världens alla hörn och kanter.
Men samtidigt när jag tänker på allt som jag kan välja på att göra i Italien gillar jag det så mycket mer och italienskan ligger så mycket närmare till hands och känns så mycket bekvämare att prata.

Italien, Italien vackra Italien, när blir det vi två igen?